Nar det ar bilder som lockar skriver jag

Jag vet att det egentligen spelar en mindre roll i vilken ordning jag faktiskt satter bokstaverna efter varandra i meningarna jag skriver ner har, eftersom det bara ar bilderna som intresserar. Darfor ber jag bildjagarna titta at sidan ett tag och aterkomma en annan dag for narmare spionering. Eftersom jag ar dalig pa att skriva dagbok med black pa grund av en massa olika, daliga, anledningar sa maste jag anvanda mig av nagon annan form av skrivterapi, valkommen!

Det ar inte alltid guld och grona skogar nar man ar ute pa resande fot, och trots att jag jobbar pa varldens storsta samlingsplats for skitsnack, Ica, sa traffar man sa mycket oarligt, girigt och genuint daligt folk nar man lever i sin ryggsack. Oftast pratar vi tjejer om hur tur vi faktiskt har haft pa resan nar det varit nara att diverse olyckor eller missoden skett, och i vissa fall faktiskt har skett. Jag ar givetvis overlycklig over att vi fortfarande ar helskinnade och relativt oberorda av det som skett omkring oss, men jag kan inte hjalpa att kanna vemod anda.

Bara for att vi har haft tur betyder ju inte det att det inte sker, det betyder bara att det drabbar nagon annan, och det gor mig valdigt illa till mods. Att manniskor kan vara sa oarliga, giriga och framfor allt omanskliga ar for mig ett mysterium och jag ar inte glad for att jag inte drabbas, utan jag ar ledsen och uppgiven over att det faktiskt ska behova ske. Jag tanker inte pa nagot specifikt fall just nu, eftersom vi fatt prov pa mycket girighet, ondska och bedragerier pa vagen under resan som egentligen inte paverkat mig markbart under vagen, men igar rann min bagare over.

Varan sista dag i Vietnam gick vi matta och belatna pa trottoaren pa vag hem fran sushibaren vi tidigare valdfort oss pa med varan aptit. Plotsligt kor en moped upp pa trottoaren och rycker at sig min vaska som jag hade hangandes pa armen. Mopeden gasar ivag och som tur ar hinner jag reagera innan de lyckats sno at sig vaskan helt och hinner darfor rycka tillbaka den. De forsvinner snabbare an vinden. Pa nagra sekunder hann jag bli av med allt jag agde av varde och samtidigt fa tillbaka det. Jag fick en tankestallare som jag dragits med anda sedan det hande. Till raga pa allt traffade vi en kvinna pa flygplatsen idag som hade fatt sin vaska uppskuren i Vietnam. 

Jag alskar verkligen livet som jag lever det nu, men jag hatar att det ska finnas sa mycket ondska och girighet i varlden. Jag tror helhjartat pa att om alla manniskor var arliga och odmjuka, skulle det losa fattighet, krig och osamja battre an det kriminella system vi anvander oss av idag. Jag hoppas det iallafall.

Sofia