Papaya

I ett skjul in pa en liten gata pa on Phi phi island star det tunna, utslitna trabord med vaxdukar som haft besok av mer manniskor an du nagonsin kommer traffa under din livstid. Borden kantas av stolar av plast som varldens nojdaste kunder bemannar varje natt. Grafitti och gamla annonsblad tapetserar vaggarna och de sma flaktarna pa dessa fargglada diton stillar en orolig mage och en svettig panna en aning i en lang vantan pa din mat du precis bestallt for en tjuga. Du lever i en illusion, det du efter en lang tids vantan fatt in pa din tallrik stammer inte overrens med det dina ovriga sinnen levererar. Om du blundar befinner du dig pa en lyxrestaurang med mat som ingen annan kan laga och som bara priviligerade manniskor har rad med, du hor personalen tassa fram mellan borden, standigt leende, pa denna lyxrestaurang med riktig mysbelysning och inredning av finaste kvalitet. Maten smakar som en drom. Portionerna ar mer an generost tilltagna och oppnar smaklokar pa din tunga som varit under konstruktion sedan lange. Nar du sedan oppnar ogonen igen lagger du marke till de spraymalade vaggarna och dorroppningen intill koket som bara tacks av en brun tygbit. Om den ar fargad brun pa grund av erfarenhet eller ej spelar egentligen ingen roll, inte heller de rangliga stolarna eller de valanvanda besticken lamnar nagra spar av missnojdhet i sjalen vid detta besok. Sparen av gaffelmarken i tallrikarna av plast ar bara ett minne av det antal nojda kunder som kommit och gatt hit genom aren. Nar man kommer hit marker man omedelbart att det inte spelar nagon roll hur mycket pengar man lagger ner pa att inreda en restaurang eller hur dyr prislappen pa maten ar, det som verkligen betyder nagot ar maten. Jag vet inte om jag nagonsin kommer ata pa nagon lyxigare restaurang an Papaya.

Sofia